Sorg.

Åh vad jag har suttit och läst en sorlig blogg. Jag har gråtit och gråtit.
Jag tänker ofta på sorg men det är inte ofta jag får utlopp för den. Sorgen, sorgerna.
Jag önskar verkligen att jag kunde komma in på Lunarstorm för att läsa alla mina gamla dagboksinlägg. Hade tonvis av den varan och jag vill verkligen få läsa det igen. I dom var det mycket, mycket sorg.

Det var otroligt länge sedan jag bara satt och lyssnade på musik och grät och lät känslorna flöda. Tänk att man kan sakna att få gråta.
Även fast mitt hjärta kan vara på bristningsgränsen bara av att titta på Isabelle, för hon är så otroligt fin och vacker så kommer det mycket sällan tårar även fast jag gråter inombords.



Kära älskade pappa.

Jag hoppas du vet hur mycket jag tänker på dig.
Hur mycket jag saknar dig.
Hur mycket jag älskar dig.

Isabelle, din fina dotterdotter har fyllt en del av mitt tomrum,
men än finns det en stor lucka kvar.
Inte förrns jag möter dig igen kommer jag att känna mig hel.
Du är så enormt saknad.

Jag hoppas du tänker på mig,
ser mig,
älskar mig.
Jag hoppas att ditt hjärta blöder,
om så bara ytterst lite,
så hoppas jag det.
Så som mitt hjärta blöder.

Minnen bleknar men smärtan kommer alltid finnas kvar.


Den mörkaste dagen i mitt liv var då du lämnade mig.
Jag tror fortfarande att du ska komma tillbaka,
efter snart 4½ år.

2004-09-24





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0